Bilfri men inte bifri – en önsketanke om Stockholm

I veckan kom jag i kontakt med Bee Urban, ett socialt företag som arbetar med bin i stadsmiljö. Blev väldigt intresserad av bin och har läst in mig lite – så mycket som 76 % av matproduktionen inom EU är beroende av pollinerare som bin och humlor, och antalet bin minskar drastiskt i världen, och i Stockholm.

Utan bin får vi väldigt lite mat på borden, Einstein ska ha sagt att skulle alla bin i världen dö ut, så är det slut på mänskligheten efter fyra år. Enligt Karolina Lisslö på Bee Urban stämmer inte det riktigt, men vi skulle däremot lida av skörbjugg eftersom det bara skulle finnas kvar vindpollinerade grödor, som ris. Det är en skrämmande tanke, och i Kina har det gått så långt så att man handpollinerar odlingarna, som bilden visar.

Efter lite funderande, och googlande givetvis, tänker jag på några saker man skulle kunna göra i Stockholm för att skapa en bättre miljö för de viktiga små pollinerarna, och alla oss som drar nytta av de ekosystemtjänster de gratis förser oss med:

• Bee cool, stay in school. Tyska skolan har bikupor på taket som en integrerad del i undervisningen om hur ekosystemet hänger ihop, kanske något att göra en strategi för att få stadens skolor att anamma.
• Kontakta koloniföreningarna i staden om att sätta upp bikupor, kanske kan detta kombineras med skolundervisning? Då får man bikupor på en plats där det kanske inte är så många nyfikna barnfingrar som pillar på kupan, för pillandet kan skrämma bina så de sticks, och det gör ingen glad. Allra minst biet, som dör när det sticker någon.
• Låta en del av de 15 000 träd som planteras under mandatperioden (ett träd per lägenhet har ju majoriteten lovat) vara sälg, som är tidigblommande och väldigt viktigt för att bin och humlor ska ha något att äta när de vaknar ur dvalan.
• Sätta upp bikupor och humlebon i stadens parker, de senare är underhållsfria.
• Ge slöjdlärare och pedagoger en skiss på hur man bygger humlebon, så kan det vara ett alternativ till smörkniven för slöjdande ungar.
• Informera medborgarna om bins fördelar för att peppa folk att ha egna bikupor och lugna arga grannar (kom in på denna bihatar-tråd på det alltid lika underhållande forumet Familjeliv som tydligt illustrerar problemet med mordiska grannar utan koll på skillnaden mellan bi och geting)
• Få in en notis i Vårdguiden om att typ en person dött av bistick på tio år, det fanns en gammal rapport från Umeå Universitet om detta, även detta för att lugna grannar.

Själv funderar jag på att ställa en kupa på min kolonilott och har anmält mig till en biodlarkurs i vår för att ta reda på mer vad det innebär att ta hand om en kupa med 50 000 husdjur!

Fällande dom för journalisterna i Etiopien

Idag föll så den ofattbara domen mot de terroranklagade svenskarna Martin Schibbye och Johan Persson som sedan i somras varit fängslade i Etiopien. Inte oväntat fälldes de för att olagligt ha tagit sig in i landet, vilket är helt sant och något de också erkänt, men de fälldes också för samröre med terrorister.

Nästan provocerande nonchalant är det att UDs hemsida toppas med en käck liten film med presentation av bilder som ska ut på turné under 2012, när två svenska journalister samma dag dömts för terrorbrott när det enda de egentligen gjort är sitt jobb. Att deras uppdrag var riskfyllt var de fullt medvetna om, men de åkte ändå. Det världen behöver är modiga journalister som vågar granska det som regimer vill hålla utom allmän beskådan.

Jesper Bengtsson från Reportrar utan gränser ger en utmärkt sammanfattning av läget i en intervju med Sveriges Radio: ”Domen säger mycket om etiopisk pressfrihet. Lagarna är en gummilag för att sätta dit journalister. Många har tvingats fly landet. Tyvärr har Johan och Martin hamnat mitt i detta och blir en del av regeringens kamp mot pressfriheten. Johan och Martin blir samvetsfångar och det är klart att det är en politisk rättegång”

Carl Bildt duckar, sin vana trogen, journalisternas frågor meddelar Nordegren i P1, och nöjer pinsamt nog med att kommentera denna utrikespolitiska heta potatis i ett slött twitterinlägg. Fredrik Reinfeldt har äntligen över huvud taget kommenterat saken, i ett fem meningar långt uttalande på regeringens hemsida, och det är ju helt klart bättre än inte alls. Men jag kan inte hjälpa att undra över den sista meningen ”Redan nu tar vi dock kontakt på hög nivå med den etiopiska regeringen i ärendet.” Tar ni kontakt NU, vad har ni då gjort det senaste halvåret?

Färska artiklar finns bland annat i DN, Expressen (där miljöpartiets språkrör Åsa Romson uttalar sig klokt) och tidigare nämnda Sveriges Radio.

Glöm inte att du kan hjälpa Martin och Johan genom att donera en slant till den stödinslamling som Reportrar utan gränser och Journalistförbundet driver för att bl.a. täcka rättegångskostnaderna.

Medlemsdemokratin avgjorde Slussen-frågan i MP

Igår kväll avgjordes då tillslut Slussen-frågan i Stockholms stads kommunfullmäktige, av respekt för den demokratiska processen i mitt parti valde jag att inte tjänstgöra och rösta under kvällen, eftersom jag inte känner att jag kan stå bakom den reservationstext som lades av Miljöpartiet.

En hel del frågor ställdes under kvällen till borgarrådet Helldén om att MP nu bytt linje i frågan och gått från ett läge där man förhandlar om förändringar i det liggande förslaget, till att ett par veckor senare istället vilja starta om processen på nytt och inte alls förhålla sig till det samrådsbehandlade förslaget Nya Slussen. Om inte det är att byta linje vet jag inte vad som är det. Jag brinner inte för att bevara Slussen, som den infödda stockholmare jag är (nåja, Tyresö, men vafan) har jag många minnen från de labyrintiska otillgängliga gångarna kring Slussen, och har väl aldrig lyckats köra rätt med bil i trafikkarusellen. Den må ha många kvaliteter som trafiklösning, men orienterbarhet är sannerligen inte en. Visst kommer jag sörja älskade, sunkiga Debaser med snett golv och rör i taket, men här gäller det att balansera personligt vurmande för det som är charmigt slitet, och vad som är bäst för ett Stockholm som växer.

Jag tycker det är rätt tråkigt att MP i slutändan inte vill förhålla sig till det liggande förslaget; hur det kan förändras och förbättras för att ge rum åt mer kultur och mänskliga möten, klara havsnivåhöjning, skapa ett levande kajliv, mer vattenkontakt, den häftiga scenen mitt i vattenbassängen, en grön park med sjöutsikt på en nu parklös del av Söder, osv. Inte minst för att jag tycker vi som parti ska vara tydliga med att visa att vi förstår och respekterar planprocessen. Men trots att jag inte gillar innehållet, är jag samtidigt väldigt, väldigt stolt över att vara Miljöpartist och över det förslag som lades av vårt parti. Ja vi har bytt linje, men det har vi gjort för att vi har en stark och fungerande medlemsdemokrati, det var nämligen ett medlemsmöte som fick fatta detta beslut.

Det finns få saker som gör mig så irriterad som när någon säger ”så har vi faktiskt alltid gjort”. Det är lätt att falla i den fällan för att skydda det man själv håller av, i mitt fall ett moderniserande av Slussen, som vi faktiskt har beslutat om flera gånger tidigare, och jag tycker vi borde vara konsekventa. Men, våra medlemmar nu har fått bestämma var vi som parti tycker nu, och den principen kan jag liksom inte vara emot. Det finns mkt man kan diskutera och utvärdera om hur detta beslut fattats; många medlemmar med ”Rädda Slussen”-pins på mötet har jag aldrig sett förr, några var uppe i talarstolen på vårt medlemsmöte och säger ”ni i MP” vilket är lite suspekt, samt att det var väldigt liten andel av våra medlemmar som var på mötet.

Mina siffror här är helt ur huvudet, så lita inte helt på följande, men som fingervisning: 130 av 2000 medlemmar var på mötet, 83 röstade för vinnande förslag. Det ger att ca 4,2 % av medlemmarna har uttryckt stöd för denna vinnande linje, resten är emot eller så vet vi ej… så visst finns det frågetecken om mötesbeslutets legitimitet. Men eftersom vi inte har regler kring hur länge man måste varit medlem för att rösta, eller hur många som måste närvara för att mötet ska kunna fatta beslut, så följer detta beslut de givna reglerna. Hur tveksamt regelverket än må vara.

Det finns många medlemmar som delar min syn på Slussen och vad vi borde gjort, jag är ledsen att ni inte dök upp på medlemsmötet, jag var givetvis där. Men jag respekterar det beslut som fattades av de som var med, och tycker det är självklart att det ligger till grund för den reservation som lades. I det sammanhanget kände jag att det var mer ansvarsfullt att låta en ersättare som kände att den stödde MPs nuvarande linje tjänstgöra istället för mig.

Lösningen är fler lägenheter, inte färre studenter

Hur väljer man utbildning? Själv har jag funderat sedan jag gick ut gymnasiet och fortfarande inte riktigt bestämt mig. Det enda som är säkert är att tillgången på bostäder i närhet till de potientiella lärosätena aldrig har varit en faktor. Jag och många andra som funderar på högre studier går på studiebesök för att se lärosätet, pratar med studenter som gått där, undersöker studentlivet, letar efter en intressant nisch, funderar på löneläge och hur arbetsmarknaden ser ut.  Någonstans kokar det ned till att göra en bedömning om vid vilket lärosäte jag har störst möjligheter att få den utbildning jag vill ha, att den håller hög kvalitet och att orten kan erbjuda mig det liv jag efterfrågar. Att hitta den drömutbildning som stämmer på alla punkter tar tid för många, att sedan komman in på den kan ta ännu längre tid. Den som har lyckan att komma in på den utbildning den valt ska inte hindras av att det inte går att hitta någonstans att bo.

Det rimliga är att lärosätena konkurrerar om studenternas intresse genom utbildningskvalitet, inte genom bostadssituationen i den aktuella kommunen. Lösningen är inte att studenter söker sig till andra orter, som bostadsminister Stefan Attefall  föreslår i DN. Inte heller att möjligheterna att få bostad i kommunen ska vägas in när regeringen fördelar studieplatser till lärosätena, alltså minska antalet studieplatser i kommuner med hög bostadsbrist, som nämnde Attefall snackar om här. Att söka efter folk som vill hyra ut i andra hand är behjärtansvärt, men det är inte ett privat ansvar att se till att det finns bostäder för studenter och det är inte direkt en lösning på krisen att få fler att inse att ”det är ganska enkelt att hyra ut sin övervåning” (hur många har förresten en övervåning, och dessutom en som bara står där oanvänd och lite bortglömd?).

Det är det gemensammas ansvar, och lösningen är att det byggs mer, och att det byggs rätt. Bygg lägenheter som unga och studenter har råd att efterfråga, sänk parkeringsnormen för nybyggen för att spara kostnader och få yta till fler hus, bygg hyresrätter, bygg högre så att det får plats, bygg på våningar på befintliga hus, återinför stimulansåtgärder för små bostäder, bygg tätt, använd modulbostäder för att kunna utnyttja mark som är planlagd för bebyggelse snabbt, konvertera kontor till bostäder, satsa på kollektivtrafikutbyggnad så att fler platser blir möjliga att bo på utan bil… listan kan göras lång.

Motorväg är fel väg

Hur du formulerar din fråga är viktigt för vilket svar du kommer att få, om detta är väl de flesta ense. Den opinionsundersökning som idag presenteras i DN har lyckats exceptionellt väl med att ställa en korkad fråga, och få ett ointressant svar, om man har de verkliga förutsättningarna för framtidens infrastruktursatsningar för ögonen. På frågan ”Är du för eller emot att man bygger Förbifart Stockholm?” svarar 74% att de är för. Stockholm behöver kraftiga infrastruktursatsningar, att svara ja på en förenklad, allmänt ställd fråga likt den som DN rapporterar är lockande – vem vill vara en nejsägare i en frågeställning där det inte framgår att man väljer bort något? Hellre väg än inget alls, säger Stockholmarna. Fair enough.

När det kommer till Förbifarten är det inte en ja eller nej fråga saker gäller, valet handlar om antingen eller. Antingen 28 miljarder på en sexfilig motorväg som enligt Trafikverkets egna rapporter väntas vara överbelastad efter 10-15 år eftersom fler vägar aldrig minskar bilåkande, eller stora långsiktiga satsningar på klimatsmart kollektivtrafik för en levande och hållbar stockholmsregion. Det går inte att få båda, våra skattepengar räcker inte till. När medborgarna i en lika färsk och omfattande opinionsundersökning från Demoskop måste ta ställning för det ena på bekostnad av det andra väljer 51% inte helt oväntat kollektivtrafik, medan bara 40% tycker att motorväg är den rätta vägen.

DN nämner i artikeln att en majoritet vill folkomrösta om Förbifarten. Det är osmakligt att i det sammanhanget inte presentera det vägval som folkomröstningen, och hela förbifartsfrågan, handlar om.

Björklund does it again

”Skolket är oacceptabelt stort och leder till sämre studieresultat och en uppluckrad studiemoral i skolan” säger Björklund i Aftonbladet och lägger fram förslaget att skolk ska skrivas in i betygen. Vad frånvaro har i ett dokument om uppnådda kunskapsmål att göra är en fråga, en annan är på vilket sätt Björklund tänker att ett återinförande av de, sedan 40 år avskaffade, meningslösa betygen i ordning och uppförande ska hjälpa eleverna och förbereda dem för framtiden.

Skummar man den här en C-uppsatsen i pedagogik framgår det snabbt att forskningen om skolk visar att de främsta orsakerna till att elever inte dyker upp i skolan är att det är trassligt hemma och att skolorna inte förmår motivera eleverna att komma dit eftersom undervisningen inte känns meningsfull. Att inte delta i undervisningen är ett stort risktagande för eleven, eftersom det blir svårt att tillgodogöra sig kunskapen om man inte närvarar – givetvis är ett utbredd skolkande ett problem, i synnerhet för den enskilde. Men lösningen är inte att piska på den som redan ligger. För en person som har dåliga betyg i allmänhet (vilket man ju i högre grad riskerar att få om man inte är där) kommer en timredovisning av frånvaro i skolan inte direkt att bli en förstaklassbiljett ut på en redan tuff arbetsmarknad.

Lägg den tid det tar att redovisa frånvaro dagligen till föräldrarna på eleverna istället, satsa på kuratorer i alla skolor för att förbättra elevhälsan och ha en mångfald av skolor med olika inriktningar, både ämnesmässigt och pedagogiskt som motiverar eleverna att sätta sig i bänkarna.

Det krävs motivation för att lära sig; den måste lockas fram av vuxna som ser och bryr sig, den kan inte piskas fram av regeringen.

Det är dags!

Mer än halva året har gått och det är dags att ta tag i nyårslöftena. Det ena kan bockas av i detta nu, eftersom att det är att blogga. Hurra! Det andra handlar, inte helt oväntat, om att börja träna. Det får vänta lite till, först är det ett val som ska vinnas. (Men jag har i alla fall köpt ett träningskort)

Biografi:

Föds i Tyresö strax söder om Stockholm ett par år innan Berlinmuren faller. Farmor från Finland, farfar från Ukraina och stockholmare i 300 år på morsans sida – växer upp mitt i syrénberså-idyllen med en stor, brokig och högljudd släkt.

Sticker efter grundskolan till USA som utbytesstudent och bor på en kycklingfarm i Kentucky hos en djupt religiös baptistfamilj i ett county där många av de vuxna aldrig lämnat delstaten. Det är… spännande. Efter bara två månader i det nya och okända landet kollapsar World Trade Center, hälften av mina lärare försvinner från skolan och över en natt är många av mina nya skolkamrater öppna rasister. Vi geeks drar igång en antirasistisk förening, läser internationell press, fixar en mångfaldsfestival; mitt politiska engagemang vaknar verkligen till liv med buller och bång, från att tidigare inte ha sträckt sig så mycket längre än elevrådet. Det är spännande att snacka om attityder och fördomar, diskutera krig, globalt politiskt spel och jakten på olja.

Hemma igen. Det finns så många saker att bry sig om, att förändra. Går med i RFSL och kan andas ut efter ett år av långa predikningar om det moraliska förfallet hos oss som inte är hetero. Förutom att bry mig om mig själv och organisera mig för rätten till min egen sexualitet och identitet är det viktigt med djur, går med i en liten hårt styrd förening för autonoma veganer (sug på den). Blir också i samma veva värvad till Grön Ungdom på en Hultsfredsfestival, det är val till riksdagen på hösten samma år, och jag delar ut valsedlar i en vallokal där jag bor. The rest is history.

Nu bor jag i Skarpnäck, jobbar som valsamordnare för Miljöpartiet i Stockholmsregionen och står som sjua på MPs valsedel till kommunfullmäktige i Stockholms stad i höst. Mitt hjärta slår hårdast för HBTQ-frågor, samhällsplanering och utbildning, men jag har ett stort allmänpolitiskt intresse och har lätt för att gräva ned mig i det mesta.

Om 47 dagar är det val, nu tar vi dem!